Emil Petersson: när ska min livslånga otur vända?

Jag min kusin och pappas bror!

Det var vid middag fredagen den 9 Augusti 1985 på BB i Kristianstad, klockan 13:02 föddes en liten skrikandes blond pojke, han vägde 2670gram och var 48cm lång, hans hår var lika blont som om det vore vitt och hans ögon va oskyldigt blå, jag var född, allt började med otur, jag föddes med ett ganska vanligt hjärtfel som kallas "bluebaby" det innebär att man har ett hål mellan vänster och höger kammare, så att en del av blodet som ska till lungorna för att få syre läcker över och åker ut i kroppen igen utan syre, min otur började redan där. På nästan alla växer detta hålet igen, men inte i mitt fall. Mina naglar och läppar blev blåare och blåare ju längre tiden gick, och när jag var i ca 6 månaders ålder orkade jag inte ens äta ur nappflaskan längre. Jag fick åka akut till lunds lassarett för att opereras, min otur hade börjat, i min uppväxt upp till 18 års ålder har jag gått igenom 2 hjärtoperationer, 3 öron operationer, en operation jag gärna inte talar om, en för halsmandlarna och en för polypen, bra start dom första åren av livet...

Vid 18 års ålder dör min bästa vän Erik av Canser, han hade canser i levern, rättvist verkligen när han inte ens tittat på en cigg eller rört en droppe alkohol, min morfar dog 82, med andra ord 3 år innan jag föddes, han var ca 60-65 år gammal. Efter Eriks bortgång dör min farfar av canser, något år efter det dör min pappas brors fru av canser och min nya väns mamma dör av canser. 2004 skiljer sig mina föräldrar, inte för att det inte är vanligt att föräldrar skiljer sig idag men det hör till oturen, 2007 dör min mormor, och 2010 dör min mamma, vems tur är det härnäst? mormor sa alltid att det va så märkligt för det var alltid 3 år mellan dödsfallen i släkten, på mormors sida, och som ni ser 3 år efter mormor gick bort dör mamma, är det min tur härnäst? eller är det pappa eller vad? fan man blir ju mörkrädd.

Min uppväxt var inte lätt, pappa satt på sjön på en båt någonstans ute på dom sju haven medans mamma va hemma och tog hand om mig samtidigt som hon jobbade, det höll i ca 8 år, sen började mamma ta till alkoholen och bråken när pappa var hemma blev allt fler och högre, pappa drack och mamma drack, jag vände mig till vänners familjer för att få känna tröst när pappa var ute. Jag var inte heller så jävla oskyldig, jag har gjort mina hyss, måste ju leva upp till mitt namn! men trots allt detta som hänt så har jag tagit mig igenom allt, tack vare vänner, kurator, och andra närstående, allt jag genomgått i livet har gjort mig stark och gjort mig till den starka person jag är idag, inget jag ångrar! jag vet att det finns dom som har det värre än mig, men denna bloggen är inte till för dom, eller jo det är den men denna bloggen är min, och till för mina tankar och funderingar och om mitt liv, tack vare denna som jag får skriva av allt i huvet och kanske tack vare denna att jag slipper gå till en kurator och snacka av sig, sen får folk tycka vad dom vill. för jag bryr mig inte!

Nu ska jag krypa till sängen, eller inte krypa men ja, hmmm, borsta tänderna sen sova, det låter lite bättre.

Mina tankar går åt två håll just nu, och saknaden är efter två personer, mamma och en tjej i oskarshamn, snälla låt mig få lite tur iaf! börjar bli jävligt less på all otur!