Ingen Aptit!

Jag försöker äta det gör jag verkligen, men när man sitter ensam så smakar maten inget och det är inte kul längre! Är det fler än jag som känner det så när man förlorat någon nära? Har varit hos min kära kusin hela veckan nästan och där kunde jag äta, men då hade man sällskap! Fick iaf i mig lite yoggi och två knäckemackor till frukost idag! nu strax tänkte jag försöka göra potatisbullar med bacon, måste få ner något i magen om jag ska orka köra södertälje turen inatt!

Tycker det är svårt att gå och handla, ser bara saker som mamma brukade köpa eller ha hemma, det är jobbigt att se och jag blir påmind så fort jag går genom dörrarna i en mat affär! Jag saknar mamma jävligt otroligt mycket! och jag har dåligt samvete för att jag idag spelat lite dator, och att jag äntligen fått orken att göra musik igen. Det var inte många ideér som kom ur skallen men försökte! I morse när jag vakna så snurrade bara tankarna omkring att hon inte är död, hon sitter där hemma och jag ska ner och hälsa på henne på onsdag och torsdag, inte ta tag i boupptäckning och bankärenden!  Hur ska jag klara av att gå hela livets gång utan att hon är där vid min sida och får uppleva barnbarn, mitt bröllop " om det nu blir något sådant någon dag" och allt annat genom livet! Men samtidigt som jag förnekar att hon är borta så inser jag mer o mer att hon har det bättre nu, att hon slipper lida av sin ångest som va extremt svår "tog 3 timmar för henne att gå ut från lägenheten, köra med bilen till affären ( ca 2km ) handla och sen komma hem igen " hon slipper sitta där och må skit dåligt av alla räkningar som strömmar in som hon inte kan betala, hon betalade räkningarna i första hand, dom hon inte kunde ringde hon om och vissa månader hade hon 500kr över till mat! VILKEN MÄNNISKA KLARAR AV ATT LEVA PÅ DET??!!! Jag vädjade till socialen, mamma ringde själv dit, och mammas underbara granne ringde dit men dom förnekade hjälpen! Dom betalade ett par el räkningar, och fixade så att hemtjänst kollade till mamma en gång om dagen!

Visst att jag är tacksam för allt hemtjänsten gjort, men samtidigt förstår jag mig inte på hur deras jävla tankesätt fungerar, och det säger jag av egen erfarenhet! om vi ex tar mammas fall, mamma sa till hemtjänsten på torsdagen för 2 veckor sen, att hon hade problem med magen, och att hemtjänsten inte behövde komma för att hon var rädd att smitta dom! så hon bad dom att inte komma fredag och lördag, söndag kom dom och då var allt försent! Jag kan acceptera att om en anhörig ringer till hemtjänsten och säger att dom inte behöver komma att dom inte kommer då, men om vårdtagern själv gör det så tar dom väl sitt jävla ansvar och skickar dit en sköterska för att kolla upp vad som är fel??????!!!! hade dom gjort det kanske mamma hade varit i livet idag!!! Samma sak gäller mig själv, måndagen den veckan mamma somnade in på söndagen, den måndagen körde jag genom Åhus påväg till ystad med lastbilen, jag tänkte stanna och hålla en rast och gå in och säga hej till mamma och överraska henne, men jag gjorde aldrig det för jag tyckte klockan blev för mycket, va i åhus ca 21.30, och skulle sova i ystad i lastbilen för att sen ta mig över med färjan till bornholm på tisdagen! Tänk om jag stannat och varit där och sagt hej, då hade jag iaf fått träffa henne en sista gång!
Eeller om jag åkt ner helgen innan som jag tänkte göra och sova där ett par nätter, laga mat och ta ett par öl tillsammans! VARFÖR GJORDE JAG INTE DETTA?

Nu kommer en tuff period igår var det en vecka sen lilla mamma somnade in, till helgen är det första advent, sen kommer julen, nyår, sen alla hjärtans dag, och dagen efter är det mammas 54 års dag! sen kommer års dagen och begravnings dagen! och inte tala om morsdag!

Jag ska klara mig igenom detta, jag ska hitta kraften, jag är stark! och jag har underbart stöd av så många <3

Mormors begravning 2007