Har drömt... drömt väldigt mycket och väldigt rörigt, drömt om min lilla mamma, om mormor, om mina vänner i skåne, om mina vänner här uppe om alla som är nära mig i detta och stöttar mig! Jag drömde att jag kom hem för att tömma mammas lägenhet, satte nyckeln i låset, vred om, gick upp, tog några tunga steg upp för trappan och höll andan, sen öppnade jag dörren in till lägenheten och där satt hon, min lilla mamma, helt vid liv, frisk, lika snygg som hon en gång var! Hon va så glad för hon hade blivit frisk förklarad av läkarna, hennes ångest och kol va borta! Hon kunde inte riktigt fatta att det va sant och hon berättade att hon skulle börja jobba igen. Jag stod där i drömmen och kramade om min lilla snygga mamma och jag grät av lycka och hon tröstade mig och berättade om hur snygg jag var som vanligt :) Hon berättade hur hon fått pengar och hade börjat jobba, så nu kunde hon äta massa igen och leva i många år till! Vi satte oss i hennes soffa och drack kaffe, pratade, skrattade och jag berättade om den hemska drömmen att hon avlidit, att 3 poliser kom till mig söndagen den 14 November 2010 kl 16.30. Sen berättade jag hur jag stått utanför hennes lägenhet och inte såg någon hejd på tårarna och att jag hade varit på begravningsbyrån och fixat allt. Mamma bara skakade på huvudet och sa usch vilken mardröm min lille son, det ska aldrig behöva hända. Vi tog mammas bil ner på byn, tog en fika och satt och kolla på folk, mamma som vanligt började skratta åt folk hon tyckte såg "roliga" ut eller som led av något handikapp... typiskt mamma,
Jag vaknade i sängen, va helt svettig och märkte att jag log, sen insåg jag att allt bara var en dröm, verkligheten kom ifatt mig igen....... Varför kan jag inte bara acceptera det som hänt??? nej utan mitt huvud fortsätter att försöka övertyga mig att hon inte är borta från mig, det fortsätter att förneka att mamma inte finns längre!!! Jag hatar detta, men tror att förnekelse är en del av sorgen!
Minns ett roligt minne från Kroatien resan jag, mamma, pappa, rebba gjorde för många år sen, vi hade lagt till segelbåten vid en hamn i splitt, en vacker stad, tror tom att det är deras huvudstad men är inte säker! Där var vi på en strand, och gick upp för att äta lunch, mamma satt där och sa "Men stackars mamma som har en så ful unge" och så peka hon på ett barn som kom gående förbi oss, och så sa barnets mamma "kom nu oscar så går vi" då va dom ju svenskar haha, det är så typiskt min lilla mamma! Eller alla gånger vi haft släkt träffar etc och mamma börjat skratta åt någon eller något och så har hon dragit iväg mig för att gå ut och röka så står hon där och flinar, hennes skratt fick alltid med mig och alla andra omkring henne! usch vad jag saknar henne, min lilla mamma!
Tack alla som fortfarande stöttar mig genom detta! Betyder så mycket för mig att Niclas stenholm, Martin Svennesson, Eva Schön, Andreas Svennsson, Tonny Nilsson, Emelie kronbäck, Mike Petersson, Ia och Roger lindholm " tror det är rätt stavat efternamn" Susanne från malmö och Stina från Kalmar, Jonas evertsson, Mikael Johansson, Rebecca svensson, Farmor fortfarande finns där för mig! ETT STORT TACK! Ni hjälper mig verkligen genom detta! Hoppas jag inte glömt någon nu men det tror jag inte.
Imorgon är det två veckor sen min älskade mamma gick bort, och igår när jag packade upp min lilla mammas lådor och tömde en panna Vina Maipo chardonnay "mitt favorit vin" hittade jag min morfars döds annons, han dog 1982 "3 år innan jag föddes" jag läste genom den för nyfikenhetens skull och märkte att han blev begravd på en fredag!! Mormor blev också begravd på en fredag! och nu även morsan! lite märkligt att alla tre blir begravda på en fredag! kanske har det varit deras önskan..... Usch jag vill inte va med om min egna mammas begravning, får tårar i ögonen bara jag tänker på det!
Nej nu ska jag försöka ta ta tag i lite saker här, duscha, raka mig, lasta vinterdäck i bilen och åka till jobbet och byta dom, sen ska jag in till Kalmar och ta en promenad med Stina och sen blir det även en tur över till farsan på Öland och ta en kopp kaffe där med dom, kanske får man lite mat med!
Farsan har börjat stötta mig rätt mycket i detta faktiskt, är lite förvånad... Men så fort han får fram sin jobb sida och börjar skälla över något så hugger jag bara tillbaka och säger "ska du ringa och skälla så behöver du fan inte ringa" då lugnar han ner sig, hårt mot hårt som gäller mot honom! och han är inte van vid att jag ska ryta tillbaka! :) som att få en hund på plats typ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar