Detta börjar bli för utdraget nu, första gången på många år något gör så här ont, hur kan det göra så ont efter så få tillfällen? det är ett drygt problem nu, vill bara få bort det ur mina drömmar och ur mina tankar.! Det har blivit lättare att hantera det, det har det verkligen, och så ska det väl bli? tiden läker alla sår säger dom, men jag förstår inte varför en viss del av mig vägrar släppa det lilla hopp som finns? precis som att det där tomrummet fylldes upp, stängdes, låstes och nyckeln kastades bort, där inne finns en liten låga som blir matad med syre konstant, genom ett hål och den slocknar inte. Den lika stor nu som då, men med tiden täpps det hålet som finns igen, och tillslut pyr bara lågan lite för att till sist slockna och gå upp i rök så dörren öppnas igen!
Men samtidigt som jag inte hoppas något och inte tror något så finns där något kvar som håller ett järngräpp, en bra känsla, en känsla som jag kanske ska lyssna på ett tag till, den känslan har jag hållt fast i förr och det har alltid blivit något bra när den känslan funnits där.
Jag tänker inte leta mer, jag tänker inte bry mig mer, det kommer när det kommer, och när det kommer så kommer det att vara rätt, men om det kommer imorgon eller om en månad, eller om ett år det får tiden utvisa, tror inte att det hjälper att sitta och leta. Allt har ett öde, allt har en mening och jag tror på det från och med nu!
Leendet du gav, det finns kvar
Rösten du gav, en röst så varm, en röst så klar.
Din närhet så skön, den gjorde mig varm.
Du fick mig att le, ett leende som finns kvar
Den känslan du gav, fick mig att må bra
Du gjorde mig lycklig, du gjorde mig hel
Det var något speciellt, men han inte får reda på vad....
Så ta din chans, än är det inte försent.
Men tiden rinner ut.... snabbare än du tror
Hålet har börjat krympa, så elden slocknar snart
Over and OUT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar